Österbymo - snart 100 år

(En nostalgisk återblick på det lyckliga, eller i varje fall framtidsoptimistiska, 50-talet.)

Österbymo är centralorten i Ydre kommun - en förr ganska isolerad och otillgänglig trakt i utkanten av det småländska höglandet, på gränsen till det öppna och rika Östergötland. Namnet Ydre lär ha något att göra med just yttre - utkant. Ändå ligger Österbymo egentligen ganska strategiskt i skärningspunkten mellan Eksjö, Tranås, Kisa och Vimmerby. Det påstås att det var den ärkekonservative järnvägshataren "ydredrotten" Leonhard Fredrik Rääfs förtjänst, att stambanan drogs väster om sjön Sommen och inte förbi dessa trakter, annars kanske Österbymo hade varit den knutpunkt som Nässjö istället blev. Själva centrum av samhället ligger klimatmässigt ganska osunt i en håla omgiven av berg och åsar och sankmarker. Fram till 1915 bestod bebyggelsen bara av tre-fyra oansenliga hus. Men två gånger om året fylldes området av liv och rörelse, då det var marknadstid, Mo marken på "Plassen". Ydredrotten hade en betydligt radikalare och framstegsvänligare ättling, sonsonen Henrik Leonard Rääf, till vilkens ära en minnessten är rest mitt på torget i Österbymo, den gamla marknadsplatsen. Han var en av dem som bidrog till att en järnväg (smalspårig och nedlagd 1968) anlades mellan Eksjö och Österbymo. Järnvägen invigdes 1915. Efter detta vidtog en hastig utveckling, och på ett par decennier växte Österbymo till ett naturligt centrum för bygden. Omkring 1950 bodde det cirka 500 människor i samhället. År 1952 förenades socknarna Sund, Asby, Torpa, Västra Ryd, Norra Vi och Svinhult till Ydre kommun - då en av Sveriges största, nu en av de minsta med mindre än 4000 invånare.	Här tillbringade jag min barndom och ungdom, från slutet av 1940-talet till slutet av 1960-talet. I början av 1950-talet, när jag ännu inte börjat skolan, var fortfarande en tredjedel av Sveriges arbetande befolkning sysselsatt inom jordbruksnäringen (lika mycket som inom industri och hantverk). Det var vanligt att bönderna körde in till centralorten med häst och vagn (som man kunde tjuvåka bakpå!) för att lämna mjölk på mejeriet, hämta utsäde på "centralföreningen" eller uträtta andra ärenden. Bilarna var inte många och gick inte fort, på dåtidens grusvägar. Det var en fantastisk tid för en nyfiken liten gosse, som fritt kunde gå omkring och spana in vad som rörde sig i samhället, även på arbetsplatser som nu skulle anses alltför farliga och helt barnförbjudna. Det hände aldrig att någon vuxen blev märkbart störd eller irriterad, man blev bara bortkörd om det misstänktes att man var ute för att palla frukt! Trots samhällets ringa storlek fanns det då ett större affärsutbud än i nuvarande tid - förutom busstation och järnvägsstation, skola, apotek, provinsialläkare, tandläkare, hotell, gästis, konditori och lanthandel fanns det inte mindre än två speceriaffärer, två charkuteriaffärer, två järnaffärer, två blomsteraffärer, tre banker, två sågverk, två bilverkstäder, två cykelverkstäder, en möbelaffär, en pappershandel, ett kafé, frisör, skomakare, klädaffär, tygaffär... Klicka på de små bilderna för att se dem i större version med förklarande text (det rör sig om inskannade gamla vykort).