En annan musiker, som i likhet med Gerry Rafferty varit verksam länge men aldrig riktigt uppnått den uppmärksamhet och framgång han förtjänar, är Steve Gibbons, född i Birmingham 1942. Liksom Sveriges rockkung Jerry Williams började han en gång i rörmokeribranschen. Han är en värdig representant för den mera klassiska rock´n´roll som tidigare utövats av legendariska artister som Carl Perkins och Chuck Berry, med intelligenta och humoristiska och ofta dubbeltydiga texter och snärtiga melodier, där Steve Gibbons också tillför en nypa ädel brittisk pop.

Jag hade själv förmånen att få se och höra Steve Gibbons "live" en mörk vinterkväll 2002 i det lilla halländska samhället Getinge, mellan Falkenberg och Halmstad, en nästan surrealistisk upplevelse. Inför en liten men entusiastisk publik åstadkom en tämligen mager, grånad långhårig farbror, med en gitarrteknik som hämtad från Frälsningsarmén, en musik som bör ha gett utslag på seismografen i Uppsala! Något behov av hörapparat, som jag såg att åtminstone någon bland den medelålders publiken hade, fanns verkligen inte! Steve och hans betydligt yngre medmusikanter framförde en blandning av klassiska rocklåtar som "More Than I Can Say" och Steves egna verk, såsom "Down in the Bunker" och "BSA", och avslutade med en annan klassiker, The Who´s "My Generation"! ...hope I die before I get old...
Förbluffande, humoristiskt, och som sagt, nästan surrealistiskt.

Klicka på bilden ovan för biografi och diskografi.