Kvacksalveri och läkarvetenskap.

Alternativmedicín, komplementär medicin, naturmedin, homeopati m m skulle med ett gemensamt ord kunna benämnas kvacksalveri. I en del fall rör det sig om pseudovetenskap eller ren vidskepelse, i en del fall om humbug och bondfångeri. I de fall där försök till en objektiv värdering gjorts har inga komplementära behandlingsformer haft någon påvisbar effekt utöver placeboeffekten. Skulle någon positiv effekt mot förmodan påvisas skulle behandlingen ifråga tämligen omgående tas upp i skolmedicinens verksamhet och på så sätt upphöra att vara komplementär! Ändå finns det förespråkare för sådana ovetenskapliga behandlingsmetoder även bland dem som borde veta bättre, t ex sjukvårdspolitiker. Vad är orsaken till detta, och hur kan en kvacksalvare ge ett intryck av att kunna erbjuda bot?

1 Genom att vara mycket övertygande.

En läkare måste ju hålla sig till vetenskap och beprövd erfarenhet och till läkaretiken, inte ens vita lögner är acceptabla. En läkare får inte överdriva sin förmåga eller patientens behov av behandling, medan en kvacksalvare däremot måste övertyga patienten till varje pris och med vilka medel som helst, eventuellt inklusive rena lögner. Det är också viktigt att få patienten att tro att den föreslagna behandlingen är noga utvald med hänsyn till patientens unika och grundligt analyserade sjukdomsbild.

2 Genom att vara helgarderad.

Ett vanligt sätt är att inbilla patienten att sjukdomen är mycket värre än den är, och att behandlingen borde satts in tidigare. En patient, som faktiskt var övertygad om att hon blivit botad av en "klok gubbe" berättade för mig att denne började med att förebrå henne "men ack, ack, varför har du inte kommit tidigare, då hade jag säkert kunnat bota dig", men sedan övertalade han ändå patienten att köpa hans "mediciner" men på ett så finurligt sätt att det kändes som om det var hon som övertalade honom och inte tvärtom.

3 Genom att behandla rätt typ av sjukdomar.

Vid vissa typer av sjukdomar kan kvacksalvare uppnå resultat jämförbara med skolmedicinska åtgärder, nämligen vid självläkande sjukdomar och vid obotliga sjukdomar. I varje fall om kvacksalvaren undviker att förvärre sjukdomen genom någon aktiv behandling. Och om man studerar vilka patienter som den förståndige kvacksalvaren väljer att behandla ska man finna att det mestadels rör sig om dessa kategorier.

4 Genom att ge behandling vid rätt tidpunkt.

De flesta patienter går i första hand till en riktig läkare när de börjar uppfatta sig som sjuka. Detta innebär att sjukdomen befinner sig under utveckling, och en försämring kan fortsätta en tid. Även om läkaren förklarar för patienten (men i ärlighetens namn inte lovar) att sjukdomen troligen går över med tiden känner patienten oro och vänder sig kanske till en kvacksalvare vid ett senare skede i sjukdomsutvecklingen, när en vändning till det bättre ligger närmare i tiden. När så kvacksalvaren på ett övertygande sätt förklarar att hans behandling ska göra patienten frisk, och patienten senare verkligen tillfrisknar, är det omöjligt att bevisa att patienten skulle ha blivit frisk med tiden av egen kraft.

5 Genom att alltid ge behandling.

Läkaretiken ålägger läkaren att inte behandla en patient i onödan, d v s inte ordinera behandling för självläkande sjukdomar, t ex förkylningar. Tyvärr förekommer nog avsteg från denna regel, p g a kunskapsbrist eller p g a påtryckningar från patienten, men principen är klar. Och här hamnar läkaren i ett psykologisk underläge gentemot kvacksalvaren, som alltid finner skäl att föreslå sin kund mer eller mindre kostsamma åtgärder. Resultatet blir nämligen
a Om patienten inte får behandling och tillfrisknar = noll poäng till behandlaren
b Om patienten inte får behandling och inte tillfrisknar = noll poäng till behandlaren (och eventuellt en anmälan till ansvarsnämnden om det rör sig om en läkare!)
c Om patienten får behandling och tillfrisknar = pluspoäng till behandlaren
d Om patienten får behandling och inte tillfrisknar = noll poäng till behandlaren (men möjlighet att hänvisa till beklagliga omständigheter, sjukdomens karaktär o s v)
Skall man ha en chans till pluspoäng ska man alltså alltid ge behandling och helst behandla självläkande sjukdomar.

5 Det naturliga bortfallet.

Den som inte tillfrisknat efter behandling av en kvacksalvare går knappast ut offentligt och klagar, dels p g a att det kan kännas pinsamt att erkänna att man sökt sådan hjälp, dels p g a att förväntningarna nog varit mera realistiska än gentemot den vanliga sjukvården, där oförmåga att bota kan leda till bitterhet och besvikelse och en önskan att finna fel och försummelser. Inom den offentliga sjukvården är det nog oftast så att "hälsan tiger still", medan det snarast är tvärt om inom "alternativa" verksamheter (som på sin tid THX-kliniken i Aneby och antroposofisk och homeopatisk verksamhet i nutiden), därifrån hörs bara de nöjda, "de döda klagar inte"!

Åter till startsidan.