Hälsovård - bortkastade pengar?

Om sjukvården vilar på en bräcklig vetenskaplig grund så är det ännu värre när det gäller den s k hälsovården. Nyttan av sjukvårdande behandling kan i bästa fall mätas i form av tillfriskande, men nyttan av hälsovård i form av minskad sjuklighet har med få undantag aldrig kunnat bevisas (det viktigaste undantaget är det allmänna vaccinationsprogrammet). I själva verket finns det ingenting som tyder på att hälsovård skulle kunna minska behovet av sjukvård, och egentligen inte heller mycket som tyder på att sjukvård minskar sjukligheten i allmänhet - ekonomiska och sociala faktorer dominerar i det fallet. Friskvård, extremvarianten av hälsovård, kan i bästa fall få friska människor att känna sig nöjda med sig själva!

Trots detta är politikerna inte ovilliga att satsa stora belopp på hälsovård, och det saknas inte "experter" som är villiga att bidraga med hälsoupplysning. Inte sällan tycks övertygelsen om det egna budskapets förträfflighet stå i omvänt förhållande till kunskap och självkritik. Amatörismen frodas, men även en del kunniga specialister tycks ha svårt att skilja på vetande och tyckande. I detta avseende har barnläkarkåren (åtminstone vissa auktoriteter) utmärkt sig på ett flagrant sätt. För ett antal år sedan började man propagera för att spädbarn skulle sova i bukläge. När antalet fall av plötslig spädbarnsdöd visade sig öka istället för att minska ändrade man rekommendation till det motsatta, till synes utan minskat självförtroende. För att minska risken för glutenallergi rekommenderade man tidigare att gluten (som finns i bl a vete och råg) skulle introduceras sent i spädbarnskosten, vilket också visade sig ha motsatt effekt. Nu tycks samma förhållande gälla andra allergiförebyggande rekommendationer.

En del av den vardagliga sjukvården är egentligen hälsovård - t ex behandlingen av måttligt förhöjt blodtryck. Patienterna har visserligen blivit indoktrinerade till att uppfatta sitt blodtryck som en sjukdom, men snarare rör det sig om en riskfaktor och behandlingen är profylaktisk - för att förbygga njurskador, stroke etc.

Det vore önskvärt att man tydligare skilde på sjukvård och hälsovård, bl a för att kunna bedöma kostnader och vinster, men också för att man (som bl a Lars Werkö och Jerzy Einhorn påpekat) måste ställa högre krav på evidens för profylaktisk vård - det räcker inte med att tro, man måste veta.
Personligen är jag tveksam till stora satsningar på hälsovård eller friskvård. Som skattebetalare vill jag att samhällets begränsade resurser ska användas på effektivaste sätt. Som läkare ser jag som min viktigaste uppgift att ägna min tid och kraft till sjuka - enligt den antika läkarregel "ibland bota, ofta lindra, alltid trösta". Som alla andra vill jag kunna känna mig trygg i vetskap om att jag alltid kan få snabb och kvalificerad hjälp om jag eller någon anhörig drabbas av sjukdom eller skada.

Alltmer har vi börjat betrakta riskfaktorer för sjukdom som sjukdomar i sig. Allt fler läkare verkar betrakta och behandla varje riskfaktor som vi behandlar sjukdomar. Är det mer lönsamt för läkarna och läkemedelsindustrin att inrikta sig på de friskaste? Vart har i så fall läkaretiken tagit vägen? Eller gäller den inte i ett globalt perspektiv? Den borde i alla fall vägleda oss att här hemma satsa mer på de sjuka och mindre på de friska. Björn Olsson, distriktsläkare, Dagens Medicin 7/2005.

Åter till startsidan.