Mitt intresse för astronomi och utforskning av rymden gjorde att jag slukade allt jag kunde
komma över i form av böcker och tidningar i ämnet. Allt var inte av högsta klass som
litteratur betraktat, mycket var "kiosklitteratur".
Här följer några exempel på böcker i min bokhylla som jag anser vara särskilt intressanta:
|
| Världens Undergång. Av Camille Flammarion, fransk astronom 1842-1925, som i den här boken från 1893 beskriver hur jorden kolliderar med en komet (men överlever) och hur mänskligheten och solsystemet sedan utvecklas under millioner år fram till den slutliga undergången. |
| Fahrenheit 451. Av Ray Bradbury, svenskättad amerikansk författare född 1920. Här handlar det också om hot om undergång, men i det här fallet litteraturens, i en framtida stat där böcker är förbjudna och bränns. Namnet syftar på den temperatur där papper antänds, och travesterades av Michael Moore i namnet på filmen Fahrenheit 9/11 som kritiserar George W Bush och "kriget mot terrorismen" - ett hot mot frihet och demokrati. |
| 1984. Skrevs 1948 av George Orwell, som egentligen hette Eric Arthur Blair, engelsk författare 1903-1950. Kanske lika känd för Djurfarmen, den rakbladsvassa uppgörelsen med stalinismen. I den här dystopin nöjer sig inte makthavarna med att kontrollera folks handlingar utan går ett steg längre och påverkar folks tankar genom att förändra språket. En metod som tillämpas även i vår tid och i vårt land, vilket man märker om man är medveten om saken. |
| Tigermannen. Av Alfred Bester, amerikansk författare 1913-1987. En av de allra främsta sf-författarna. Beskriver en framtida samhälle där telepati och teleportation är vardagsmat, vilket ju känns fullständigt osannolikt. Men han gör det på ett så skickligt och logiskt sätt att historien, som för övrigt handlar om svek och hämnd, ändå känns trovärdig. |
| Rymdens härskare. Skrevs i början av 40-talet av C L Moore. En fantasieggande och sensuell bok om makt, raffinerade njutningar, strider, uppgång och fall. Först nyligen fick jag reda på att C L står för Catherine Lucille. Hon var en av de första kvinnliga sf-författarna, amerikanska, och levde 1911-1987. Enligt Wikipedia trodde även hennes blivande make att C L Moore var en man, när han 1936 skrev ett beundrarbrev till henne. |
|
På den här tiden, slutet av 50-talet, hade jag sällan möjlighet att se film.
Däremot fanns ju radio. Bland annat var det ett program som gick sent en
del kvällar, "Rösten från rymden". Jag tror det var Tor Isedal som
läste science fictionnoveller. Jag och min bror brukade lyssna med gåshud och hjärtklappning -
det var ofta rätt kusliga historier. Jag minns också hur spännande det var när man i radio fick höra pipen från den första satelliten Sputnik, oktober 1957. Nu finns det ju mängder av sf-filmer, några mycket bra, andra mindre bra. Här kommer några exempel på filmer i min DVD-hylla som jag anser vara intressanta, av olika skäl: |
|
2001. Bygger på boken med samma namn av Arthur C. Clarke och har en lika anslående
inledning (med musik av Richard Strauss "Also sprach Zarathustra") som
svårbegripligt slut, som dessutom skiljer sig från slutet i boken. Men det filmen egentligen
handlar om är människans utveckling, från apa till människa till...? En viktig roll spelar också rymdskeppets huvuddator, HAL. Detta är definitivt en av de viktigaste filmerna, sf-filmens motsvarighet till Sergeant Pepper i pophistorien. |
| Blade Runner. En ruffig gråtist framtidsvärld där neonskyltarna speglas i de ständigt regnvåta asfaltsgatorna. En värld som är förbjuden för de människoliknande "replikanterna". Frågan är - vad eller vem är en riktig människa? Filmen bygger på en novell av Philip Kindred Dick, som också skrev mästerverken Total Recall och Minority Report. |
| Solaris. Boken skrevs av Stanislaw Lem, som här liksom i andra verk ställer samma fråga som i Blade Runner - vad är en människa, eller rättare sagt en människas självmedvetande? Är vi så verkliga som vi tror att vi är? Filmen finns i en amerikansk version med George Clooney i en av huvudrollerna, men jag föredrar Tarkovskys original, trots att tempot är såå långsamt, nästan stillastående. En svindlande djup filosofisk betraktelse, ingenting för den som gillar action. |
| Flash Gordon. Här är det action och inga filosofiska resonemang som gäller. Böckerna (och serietidningarna) som ligger till grund för filmen saknar helt litterära kvaliteter, men det hindrar inte att filmen har must och färg, och därtill humor och härlig musik av The Queen. Space Opera av bästa klass! Och Max von Sydow är en härligt ondskefull Kejsar Ming. |
| Dune. Klassiker regisserad av David Lynch som också gjorde teveserien Twin Peaks. En drömlik väldigt främmande värld, mycket olik vår egen med undantag för kampen om makt. Även i den här filmen medverkar Max von Sydow. Dessutom spelas en av rollerna av popmusikern Sting. Retrostuk på kostymer och teknik som i Flash Gordon, men mindre Space Opera och mera Fantasy. Och en messiashistoria som inte är helt tilltalande. |
| Alien. Vid sidan av Matrix troligen de mest sedda och kända sf-filmerna (det är ju flera filmer). Här handlar det om skräck, monstruös omänsklighet. Människan som villebråd. Men också om en stark och modig kvinna i huvudrollen. Sigourney Weaver är suverän i rollen som Ripley. |