Enligt allmänna läkarinstruktionen ska läkarens yrkesutövning bygga på vetenskap och beprövad erfarenhet. I realiteten dominerar det senare - d v s helt enkelt tradition, som överförs från generation till generation av läkare och som i princip bygger på principen trial-and-error.

Det vetenskapliga underlaget är begränsat och bräckligt. Av alla undersöknings- och behandlingsmetoder som tillämpas är det endast en begränsad del som granskats på ett strikt vetenskapligt sätt, och i de fall där det finns sådana undersökningar är resultaten inte sällan motstridiga. Detta problem löser man med s k consensus, vilket innebär att ett antal auktoriteter enas om ett gemensamt tyckande, på liknande sätt som den katolska kyrkan genom århundraden löst vissa trosfrågor, t ex treenighetens natur.

Sjukvårdsapparaten har en gång i tiden uppstått som en gren av kyrkan och successivt taget formen av en sekulär kyrka, där mycket av det vitklädda prästerskapets verksamhet har en rituell karaktär. Personligen har jag alltid upplevt sjukhusmiljön som något klosterliknande - i viss mån främmande och avskild från den yttre världsliga miljön.

Denna kyrka har också många ivriga missionärer, inte minst inom det som dr Anders Hernborg så träffande betecknat som det läkarindustriella komplexet, d v s läkemedelsindustrin och de läkare som på ena eller andra sättet har anknytning till denna miljardindustri. I ökande grad ägnar sig sjukvården åt att förutom sjukdomar behandla sjukdomsrisker, t ex högt blodtryck, rubbningar i blodfetterna, övervikt, blodproppsbenägenhet. Anledningen till detta är givetvis de nya tekniska och farmakologiska möjligheterna. Någon har skämtsamt påpekat, att nu för tiden finns det egentligen inga friska människor, bara otillräckligt utredda patienter!