På gymet betalar vi dyrt för att böja och vrida kroppen och lyfta tungt, och det anses väldigt hälsosamt. Men när vi gör samma sak på arbetet och får betalt för det, då anses det ohälsosamt och leder till arbetsskador och förtidspensionering. Är inte detta lite märkligt? Förr ansåg man att "arbete befordrar hälsa och välgång". Nu tycks den allmänna meningen vara den motsatta, att arbete helst bör undvikas. Enligt sjukskrivningsstatistiken ökar framför allt den arbetsrelaterade sjukligheten dramatiskt, men konstigt nog ökar också den genomsnittliga livslängden. Kan det vara så att arbetet får skulden för att vi upplever stress och olust av andra skäl? Trots allt vistas vi ju i allmänhet högst en fjärdedel av veckans timmar på arbetet, men det är kanske svårare att göra något åt problem som hänger ihop med de resterande tre fjärdedelarna (tungt och tråkigt hemarbete, bråkiga barn, en tjatig fru eller en ointresserad äkta man t ex).

Svaret är nog att sjukskrivning och sjukdom inte längre hör ihop. Enligt försäkringslagen krävs två saker för att man ska ha rätt till sjukersättning:
1. En sjukdom
2. Nedsatt arbetsförmåga med minst 25 %.

Men enligt en Temo-undersökning citerad i Veckans affärer 18/02 anser 77 % av de tillfrågade att det är rätt att vara sjukskriven under graviditet (vilket inte är någon sjukdom!), 48 % anser att det är OK att vara sjukskriven p g a problem i familjen, 41 % tycker att man kan stanna hemma p g a stress på arbetet. Formellt sett är detta närmast en form av försäkringsbedrägeri, men i praktiken är sådana "sociala" sjukskrivningar mycket, mycket vanliga.

Visst är de flesta jobb jobbiga! Men man borde kanske lite oftare tänka som Evert Taube: "Så tag med glädje ditt jobb fast du lider, snart får du vila för eviga tider."

Enligt artikeln ovan är 800 000 svenskar i arbetsför ålder sjukskrivna eller förtidspensionerade, till en kostnad av mera än 100 miljarder per år. Om inte utvecklingen hejdas kommer försäkringssystemet att kollapsa, så att även svårt sjuka och hjälpbehövande blir utan vård och hjälp.
En bidragande orsak till den ogynnsamma utvecklingen är paradoxalt nog sjukvården:

Det är en oroande utveckling, någonting är sjukt och möjligen är det moralen. Tidigare dödssynder (hömod, girighet, otukt, avund, frosseri, vrede, andlig lättja) tycks nu snarare vara levnadsregler, både för hög och låg. Från de rika och mäktiga, som borde förstå bättre, sprider demoraliseringen sig i allt vidare ringar. Varför ska jag arbeta när andra blir försörjda utan att göra det? Varför ska jag betala skatt när miljardärerna inte gör det? Varför ska jag vara ärlig när politikerna ljuger? Varför ska jag visa respekt för andras liv och hälsa när polisen ostraffat förolämpar, misshandlar och dräper? Varför ska jag respektera demokratiska spelregler och mänskliga rättigheter när s k demokratiska stater ger sig rätten att strunta i sådana regler efter att ha utnämnt sina fiender och kritiker till "terrorister".

Kommer man i framtiden, om det blir någon, att beteckna de senaste två hundra åren som "Västvärldens uppgång och fall" - en tid av sagolika tekniska framsteg men ett kulturellt och moraliskt mörker av aldrig tidigare skådat slag. Pessimistiskt kanske, men inte osannolikt.