KARBID

om vårt behov av ljus och smällare

Kalciumkarbid
Genom att hetta upp bränd kalk och kol (koks) tillsammans kan man framställa karbid (egentligen kalciumkarbid, CaC2). Karbid ser ut som gråa stenklumpar, men om man häller vatten på en sådan klump börjar det fräsa och bubbla, och det avgår en brännbar gas, nämligen acetylen (som är det tekniska namnet, det kemiska namnet är etyn C2H2). ┼terstoden är kalciumhydroxid, "släckt kalk". Gasen är i sig själv luktlös, men (lyckligtvis, eftersom den på så sätt märks) bildas också en del starkt illaluktande föroreningar i små mängder. En blandning av acetylen och luft är explosiv. "Oblandad" acetylen brinner däremot i luft med en sotande men kraftigt lysande vit låga.
Ersatte fotogen
Fotogenlampor var före elektricitetens tid var den viktigaste ljuskällan. Under första världskriget och även senare var det risk för brist på fotogen. En tänkbar ersättning för fotogen var karbid, som lätt kunde framställas av inhemska råvaror. Man hade redan tidigare använt karbidlampor på bilar och cyklar, men nu tillverkades en mängd karbidlampor också i beredskapssyfte. Här är bilder på några fina lampor i min lilla samling, och därtill exempel från kataloger från den tiden, och även en bruksanvisning tillhörande en militär lampa.
Smällare
Acetylen används fortfarande vid gassvetsning men levereras då i ståltuber, och gasen blandas med syrgas i svetsmunstycket. Under mina tidiga tonår var jag, som framgått på andra ställen, mycket intresserad av att experimentera. Ett försök med gassvets gjorde jag bara en gång - jag försökte fylla en ballong med acetylen och syrgas. Det blev en gnista p g a statisk elektricitet som tände gasblandningen i ballongen. En rejäl smäll blev det. Förutseende nog hade jag tillverkat ett heltäckande skydd à la rymdhjälm till huvudet och ansiktet. Vid den tiden förekom det dessutom fortfarande att karbid användes för att "smälla" i plåtburkar. Jag tror att denna "lek" förekom redan i början av 1900-talet. Man tog helt enkelt en tom burk, lade i lite karbid och vatten och bankade hastigt fast locket. Efter en stund blev trycket så stort att locket flög av med en smäll. Jag antar att det också förekom att man tände eld på gasen för att få det att smälla värre.
Farligt folknöje?
Detta tycks vara ett folknöje i Holland, kallat Carbidschieten, alltså skjutning med karbid. En vanligt sätt där är att man borrar ett litet hål i botten på en mjölkkanna, stoppar i karbid och vatten, sätter på locket och strax tänder på gasen via hålet i botten. Det blir en rejäl smäll och det gäller att inte stå i vägen för locket som far iväg som en kanonkula. Det verkar alltså som om holländarna är lika förtjusta i smällare som spanjorerna i Valencia, som annars torde ha rekord i smällande och lusteldande med sin årliga fest Las Fallas.


Primus

Detta är en militär beredskapsvariant, en karbidlampa tillverkad av B A Hjort & Co och märkt Primus.
"Enkel rumslampa"

Så beskrivs denna lampa i en gammal katalog från A.-B. E. Lundvik &Co. Priset var 15 kr, sannolikt en mindre förmögenhet på den tiden.
Mässingslampa

En snygg och stilren lampa med svensk kontrollstämpel i botten men ingen uppgift om tillverkare.
Cykellykta

Fabrikar "Pressco"
Konstruktion

En karbidlampa består i princip av en vattenbehållare varifrån vattnet i lämplig hastighet kan fås att reagera med karbiden, som placerats i en annan (gastät) behållare varifrån ett rör leder gasen till ett vanligtvis keramiskt brännarmunstycke.
Kataloger

Exempel på lampor för innebruk, ur katalogen som nämnts ovan, och för utomhusbruk, "velocipedlyktor" ur en katalog från ┼hlÚn&Holm.
Carbidschieten

Åter till startsidan.